Det är ni som ska flytta, ylade Gabby. Du och dina trashföräldrar! Jag sparade det där trash-ordet. Jag glömde det aldrig.

Det börjar äntligen bli lite bättre. Tolvåriga Mia och pappa har fått en lägenhet. En riktig, med möbler som socialen har skaffat. Mamma har flyttat hem igen och Mias föräldrar har lovat att sluta vara fulla. Dessutom har hon fått ett smeknamn, ett riktigt snällt! Yummy. Det är Finn som har hittat på det. Finn med cykeln och de långa storkbenen, som verkar vilja bli hennes kompis på riktigt. Det är underbart och skrämmande.

Men allt det nya är så skört. Tänk om det inte är på riktigt? Det är sommar, tryckande varmt och det nya bostadsområdet känns klaustrofobisk. Mia tänker tillbaka på husvagnen som de bodde i. En dag tar hon bussen tillbaka till dungen där den står, övergiven. Kaninen som mormors själ bor i finns kvar där. Och tjocka, elaka Gabby som hon knuffar ner i ett hål så att han sprängs ändå kommer han tillbaka. Men nu när allt har blivit bättre har han börjat krympa.

Mia är en överlevare, både skör och stark. Hennes värld är otrygg men hon har en flödande fantasi som kompenserar. Vad som är illusion och vad som är verkligt glider in i varandra.

Eva Susso porträtterar en utsatt tjejs värld så att det känns rakt in i magen. Kim W Anderssons serieartade bilder kompletterar stämningen - levande, surrealistiskt, tragiskt och hoppfullt.