(12)

Vi, de drunknade

e-bok


Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. VĂ„r flotta vĂ€xte Ă€nda tills den bara övertrĂ€ffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjĂ€nsteflickan.”Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som strĂ€cker sig över hundra Ă„r och tre, fyra generationer. Det Ă€r en verklig kollektivroman, berĂ€ttad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt "vi". Ungar i trĂ€skor springer pĂ„ kullerstensgatorna och nĂ€r de gĂ„tt ut skolan gĂ„r de till sjöss fast de vet att det som vĂ€ntar dem Ă€r prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever nĂ€r hans fartyg sprĂ€ngs i luften under dansk-tyska krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, gĂ„r i land efter att ha stĂ„tt öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En pĂ„se pĂ€rlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör pĂ„ havet under första vĂ€rldskriget, Ă€r nĂ€ra att gĂ„ under av tungsinne, men pĂ„ Ă„lderns höst möter han kĂ€rleken. Knud Erik som fostrats av Albert gĂ„r till sjöss mot sin mors vilja och stĂ€lls under andra vĂ€rldskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stĂ„nd att stilla storm och ge skeppen lĂ€ - ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig. ”Det Ă€r lĂ€ngesedan jag lĂ€ste en roman av den hĂ€r kalibern och med den hĂ€r angelĂ€genhetsgraden. Carsten Jensens bok förtjĂ€nar mĂ„nga, mĂ„nga lĂ€sare. För djupast sett handlar det om sjĂ€lva livsvillkoren – allas vĂ„ra livsvillkor – och vad det egentligen kostar att behĂ„lla sitt mĂ€nskliga ansikte. Det Ă€r frĂ„ga om stor existentiell berĂ€ttarkonst, varken mer eller mindre. Varmt, varmt anbefaller jag alla kloka lĂ€sare att ta sig an Vi, de drunknade!”HĂ„kan Nesser november 2007