".... Detta trots att jag känner till livets djupaste sanning och vet att den som inte längre känner smärta inte har någon själ."

Då kom han, pojken - eller mansbarnet. Eftersom han var ung i förhållande till mig, men lite för gammal för tjejerna, kände jag genast att jag var tvungen att skydda dem. När en främmande person närmar sig dem ser jag rött. Lika rött som sidenfodret på min kappa, och jag får horn mot tjurfäktaren och hans smala spjut. "Pojkspoling och dagdrömmare", tänkte jag och mina korpsvarta ögon sköt mot honom som en blixt. Jag blåste högt i visselpipan för att döma straffkast, och han stannade. "Han är oförskämd också", tänkte jag. "Nu låtsas han vilja titta på straffkastet, medan han i själva verket fått en förevändning att titta på tjejerna." Vad sker? Och hur går det med pojken med trollspöet?