Recension på KARENINA.SE

Kortromanen Harvey av Emma Klein gestaltar Harvey Weinstein dygnet innan domen ska falla. Konceptet är lättfattligt, dramaturgin given och Cline spelar ett spel med läsaren som vet vad som ska hända. I efterhand inser jag att jag väntade mig ett mänskligt porträtt: I praktiken vill jag ju att han ska straffas och förnedras offentligt. Men i teorin önskar jag den tuffare läxan att det inte är Harvey som är problemet: Harvey är ett symptom, någon som förstått spelet och spelat det till sin egen fördel. Individen har ett val och ansvar, men framför allt är det systemet som är fel. Cline siktar på ett liknande mål, men använder medlet att låta Harvey naivt avslöja sin naivitet. Han har ju följt reglerna! Kvinnorna var ju vuxna och han drogade dem ju inte ens! Romanens styrka ligger i Harveys aningslöshet, gestaltningen av hans privilegium. In i det sista planerar han en filmatisering av en DeLillo-roman. Han reflekterar över sina försök att gå ned i vikt och allt som krävdes var “fullständig förintelse“ Se där! En affärsidé! Det kan han sälja som ett bantningsmedel! Skarpast är när han beskriver att bara är "ögonblicket i mitten" som skiljer sig, det då övertalningen sker (om sex, finansiering av en film). Där kan det bli motstånd eller ta tid. Men före (han önskar sig något) och efter (han fick det han önskade sig) är gäspningar. Nu är första gången han konfronteras med att inte få det han vill och han kan inte ta till sig det. Problemet å andra sidan är att Harvey ofta blir