Ben Uruk lÄg pÄ knÀ i regnet och sÄg sina kamrater ligga livlösa pÄ marken framför sig. De var alla döda. Han var inte sÀker pÄ att han sjÀlv skulle överleva de blödande sÄren han bar. Han slöt sina ögon och mindes det som varit. Hur hans förfÀder format hans öde, sÄ som han var menad att forma sin sons öde.
Deras samfund hade fötts ur Meroccs slav-lĂ€ngor. I de svarta grottorna dĂ€r inget hopp levde, dĂ€r ingen nĂ„d fanns. De som lyckades fly svor pĂ„ att frĂ€mja sin gemensamma sak. För att hedra de som lidit och de som offrat sina liv. Utan insyn frĂ„n utomstĂ„ende. Ingen skulle nĂ„gonsin fĂ„ vetskap om GilletâŠ