”Lord St. Abrams ska gå nu. Vill Mercer vara vänlig och följa honom till dörren.”

Butlerns vanligtvis så uttryckslösa ansikte visade förvåning. ”Som miss Southford önskar.”

Gilen St. Abrams gav nytt bränsle åt Gwens indignation genom att kyssa den hand som just slagit honom. Och med den makalösa fräckhet som tycktes vara hans kännetecken bugade han sig, djupt och höviskt.

”Jag förblir miss Southfords ödmjuke tjänare.” Sedan gick han ut.

Gwen drämde igen dörren. Tusan ta honom. Hans arrogans svek honom aldrig. Han var fördomsfull och manipulativ – samtidigt som han var lyhörd, kvicktänkt och lojal mot sina vänner. Hon stönade och begravde ansiktet i händerna. Och hon, Europas dåraktigaste kvinna, hade på ett eller annat sätt blivit kär i honom!