”… En tullare vid färjeterminalen vinkar in lastbilen. Vad har ni i lasten? frågar han föraren. Chauffören ger tullaren några papper. Är du vänlig och stiger ur, uppmanar tullaren. Är det något fel? frågar chauffören. Var vänlig och stig ur, upprepar tullaren. Nina hör hur tullaren och chauffören talar med varandra. Var är vi? undrar hon. Amar hyschar och ser rädd ut. De ska söka igenom lastbilen, viskar han. Vi måste gömma oss! Doaa darrar. De får inte bli upptäckta. Då är hela denna långa plågsamma resa förgäves. Nina, Doaa och Amar kryper ned i en trälåda och Doaa kramar om Nina. Du är duktig! Föraren låser upp låset till lastbilsdörren. Han är nervös. Svetten pärlar sig på hans panna. Han vet mycket väl att det är olagligt att smuggla människor och att han kan hamna i fängelse. Även Nina svettas. Hon sitter hopträngd och kan inte röra sig. Det bränner i magen. Både chauffören och tullaren kliver upp på flaket. Tullaren lyser på trälådorna med ficklampan. Skulle jag kunna få kika i den där lådan! Chauffören böjer sig ned vid en av lådorna. Nej inte den! bestämmer tullaren. Utan, han lyser med ficklampan på en större, längre bak. Öppna den där är du vänlig! Nina slutar andas…”

När den trettonåriga Nina och hennes familj äntligen anländer till Sverige, då tror hon att från och med nu kommer hon kunna själv forma sitt liv. Men hon misstar sig. Det är först nu som hennes kamp om ett värdigt liv börjar. Hur försörjer man sig i ett nytt land? Hur skaffar man permanent uppehållstillstånd? Hur värjer man sig mot skrupellösa människor? Vågar hon kämpa emot och vad leder det till?

”Vi ska åka snart.”

”Till Syrien?” undrar Nina förskräckt.

”Nej till Svalbard.”

”Svalbard?”

”Ja. Det är långt borta. Så långt man kan komma. Sedan ramlar man över kanten”, ler Doaa bitterljuvt.

”Det är rena nordpolen, mamma!”.

”Det är lite kyligare där. Men varma, människor. Tänk vad glada de blir när vi kommer! De är inte så många där…”

”Det låter bra…”

”Det är bra!”

”Där kan vi leva i fred.”