I Kerstin Ekmans förra roman, Guds barmhÀrtighet, Äterkom vi till de jÀmtlÀndska fjÀlltrakter dÀr flera av hennes berÀttelser utspelats. I Urminnes tecken rör hon sig i samma vÀrld, men den hÀr gÄngen i utkanten av mÀnniskornas verklighet, i en skog som befolkas av andra slags varelser. MÀnniskornas vetskap om deras nÀrvaro finns beskriven i Guds barmhÀrtighet, dÀr de ibland kallas ¿de underjordiska¿. Men nu skildras de utanför mÀnniskans blick, i sin egen rÀtt, dÀr de bor i fjÀllskogen pÄ berget Gielas sluttningar. För de har dragit sig undan; det Àr inte som förr, nÀr det var fart pÄ dem Ànda nere i byarna. Nu Àr de nÀstan som ingenting, och det Àr inte lÀtt att fÄ syn pÄ dem. Man kan tro att de bara Àr tussar av dimma pÄ myren som rör sig.
Men minne och sprÄk lockar fram dem ur dimman, och med Kerstin Ekmans hjÀlp fÄr vi komma dessa varelser inpÄ livet. Alla de stora saker som hÀnder nere i mossan och inne i grandunklet blir hÀr till berÀttelse. En berÀttelse om krig mellan dem som kallar sig ¿Vargfolket¿ och dem som kallar sig ¿Björnfolket¿, men allra mest en berÀttelse om hur Skymt grips av kÀrlek, hur han Àndrar vÀrldens gÄng genom att prata, om sorg och sÄng och om det dÀr underliga urminnet, gömt och glömt lÄngt inne i bergets mörker. SÄ smÄningom blir den till ett Àventyr dÀr saga och nutid glider samman, om en bror och syster som utsÀtts för faror och prövningar i sökandet efter urminnes tecken.
BerÀttelsen har slÀktskap med bÄde Hunden och Rövarna i Skuleskogen, genom sin intensivt levande naturskildring och i det suggestiva sÀtt som Kerstin Ekman hÀr gÄr över verklighetens grÀnser.