Det fetaste Àr hÀr i början innan trummorna och
det kommer, nu nÀr det Àr pianot bara, som det
lÄngsamt rÀmnande Thelonious
Monkljuset i minnen, eller som ljuset
pÄ andra avlÀgsna platser: mÄnen Europas
oceaner, Ättiotalet, Icke-Schengen ... det Àr nÄgon
sampling, fyra toner bara, som liksom faller över
varandra, brli-kling-bli-kling, inget mer, och ÀndÄ
hinner den som Àr sist kvar grÄta för alla de
andra? Kanske ... Keep It Real, frÄn Jamals första
album, det Àr Erick Sermon som har proddat tror
jag -
Du tyckte mycket om den i alla fall, nÀr du levde
Brli-kling-bli-kling: det Àr fred. Sen kommer
trummorna, som Àr kriget, och rösten, som ocksÄ
Ă€r kriget
Johannes Anyuru slog igenom stort med debutdiktsamlingen Det Àr bara gudarna som Àr nya, dÀr han anvÀnde Iliaden som ram och resonansbotten för sin skildring av det samtida Sverige. Med sin andra diktsamling, Omega, Àr formen friare och tonen mer personlig. UtgÄngspunkten Àr han sjÀlv, hans eget liv flÀtas samman med ett större mÀnskligt sammanhang och medvetande.