Kabirs poesi kan beskrivas som missionerande kärleks-lyrik, som uppmanar till begreppslös vördnad inför det Ouppnåeliga Ena. Hans förståelse av verkligheten är att den är förgänglig och oordnad, därmed overklig. Poesins uppgift är att genom förblivande ord teckna den empiriska världens oordning; poesi är ändlöst detaljerad enhet som omsluter mänsklig existens: oberoende av kultur eller religion. Sanning är närmare än nära: i din kropp och medvetande.

Kabir talar om det Ena som ett opersonligt Vara, men är samtidigt mycket personligt hängiven. Han använder ofta ˜upp-och-nedvänd" poesi där tillvarons och andens paradoxala enhet tecknas: dans utan fötter, vågor utan vatten, grenar utan stam, flykt utan vingar. (Se 27) Och så de eviga frågorna: är det två eller ett? något eller intet? kan man finna spår av fåglar i skyn av fiskar i vattnet?

Kabir är känd för sin kritik av både Hinduismen och Islam, och hotades därmed av både hinduer och muslimer för sina åsikter.

Kabirs liv har givit upphov till många legender. När han dog hävdade både muslimer och hinduer att han tillhörde dem. Efter hans död ville hinduer bränna honom; muslimer ville begrava. En konflikt uppstod. Kabir visade sig för dem och uppmanade dem att lyfta på det kläde som täckte hans kropp. Där fann de bara en bukett blommor! Hälften av blommorna brändes i Benares; den andra hälften begravdes i Maghar.